Ungefär som mobiltelefonernas-vattenbeständighet är skyddsegenskaperna hos skyddsräcken tydligt åtskilda och bedöms i första hand över tre dimensioner:
Slagtålighet: Utvärderar graden av deformation som uppstår när den träffas av fordon eller tunga föremål.
Anti-klättringsdesign: Minimerar strukturellt sannolikheten för att individer klättrar över barriären.
Hållbarhet: Bedömer bibehållandet av materialstyrka efter långvarig användning.
Baserat på skyddsstyrka kan skyddsräcken kategoriseras i tre typiska konfigurationer:
Grundskydd: Lämplig för interna bostadsvägar; har en vågmönstrad- horisontell rälsdesign som kan blockera oavsiktlig sladd.
Måttligt skydd: Används vanligtvis på större stadstrafikleder; har tätt placerade vertikala strejker som kan absorbera stötar från små fordon.
Förbättrat skydd: Standardkonfigurationen för motorvägar; har en dubbel-lagerstruktur utrustad med buffertmekanismer som kan avleda den kinetiska energin hos tunga fordon.
Följande-ofta förbisedda-detaljer är avgörande för att avgöra effektiviteten hos skyddsbarriären:
Stolpavstånd: Ett avstånd som överstiger 1,5 meter kommer att avsevärt äventyra den totala strukturella stabiliteten.
Markförankring: Djupet på betongfundamentet bör inte vara mindre än en-tredjedel av stolpens höjd.
Materialsammansättning: Kompositstål-aluminiumstrukturer ger överlägsen korrosionsbeständighet jämfört med rena metallalternativ.
Visuell varning: Införandet av reflekterande remsor kan fördubbla avståndet från vilket skyddsräcket är synligt under natten.